Du kände inte mig, du kände inte någon av de människor jag hade runtomkring mig. Du visste ingenting. Jag fick chansen att välja vem jag skulle vara när jag träffade dig. Du hade ingen som helst aning om vem jag var. Jag kunde välja utav alla de olika personligheter jag haft under mina snart 16 år. Jag valde att vara mig själv. Jag var jag, jag Sara Louise Göransson. Jag förde fram mitt sanna jag, det jag letat efter i alla dessa år. Ingen vet vem jag är, förutom du. Jag tog chansen, bära eller brista. Det var skrämmande, med tanke på att ingen någonsin varit med om det sanna jag.
Varje minut med dig, du och jag, bara vi två tillsammans, var som en lättnad för hela min kropp, själ och hjärna. Jag behövde inte tänka innan jag talade, för det jag sa det var vad jag tyckte, det var vad jag ville ha fram. För det var jag som tala. Inte bara hon, utan jag. Jag jag och bara jag. Du accepterade mig, du skrattade åt mina historier, du skrattade åt min dumhet, du log när jag skrattade, du kysste mig varje gång jag inte kunde sluta prata. Du accepterade mig för vem jag egentligen är. Det var himmelriket. Fast här nere på jorden. Jag saknar att kunna vara mig själv med dig. Jag saknar att vara sådär alldeles lagom töntig med dig. För jag vet att du av alla biljarder människor accepterar mig. Det är det som skaver mest, att veta att personen, den enda personen som vet vem jag egentligen är, inte längre delar vardagen med mig. Jag saknar det. Jag saknar att längta efter att få vara mig själv med dig. Jag har inget att längta efter längre.