A piece of the sky is fallin down on me, every day. It hurts.
Det bara dras ifrån mig. Det glider ur mina händer. Jag försöker greppa taget, få ett stadigt grepp och hålla fast. Men det fortsätter glida, det glider lite mer för varje dag som går. Jag ser det rakt framför mig, hur det jag värderar som mest långsamt tynar bort. Tänk er en dimma. En sådan grov dimma att dina föräldrar inte ens vill ut på vägarna och köra, då de på radion varnar oss för att sätta oss bakom ratten. Jag står här, var jag alltid stått och jag ser en liten del av mig närma sig dimman varenda dag, för att sedan försvinna för gott. Det känns som knivhugg i ryggen, sparkar i magen, som att någon håller händerna runt min hals och trycker åt, jag kvävs. Jag är så maktlös.