Jag älskade dina ord som du så fint byggde ihop till meningar. Jag älskade dom. För de meningarna, de fick mig att känna mig speciell. Speciell på ett sätt jag aldrig någonsin känt förut. Ibland sa jag, "ursäkta vad sa du?" för jag ville få klart för mig att jag hörde rätt. Jag ville höra det igen, för det gjorde mig glad. Trots alla miljontals känslor som dök upp, hade jag sällan ord nog till att kunna förklara just vad jag kände i de ögonblicken. Oftast slutade det med en ännu hårdare omfamning, en kyss på kinden och en blick som sa mer än tusen ord. Tillslut lärde du dig, att när jag gjorde så, då vart jag tom på ord. Och varenda gång du upptäckte det, smekte du mig över kinden, kysste mig med passion, och talade om för mig att jag inte behövde säga något. Att jag fanns där, och bara lyssnade, det var mer än nog. För jag var speciell för dig. Jag Var.