Minns du när vi stod och ritade våra initialer med fingertopparna, mot glaset på duschväggen? Hur vi skrattade åt våra misslyckade A. Och hur jag påpekade dina a:n. Minns du gångerna du tryckte mig mot den kalla kakelväggen för att hämnas? Hämnas på mig för att jag ändrade från varmt till kallt medan du stod med ögonen stängda och sköljde av schampot från håret? Minns du det? Jag gör. Klarare än glasklart. Jag minns även våra never ending talks långt in på den mörka natten. Hur vi för varje mening förde oss närmre varandra. Och hur vi skrattade åt varandras historier, allt från historierna om barndomen, till historierna om våra far och morföräldrar. Även historien om hur vi upplevde första gången tillsammans. Då jag berättade hur nervös jag var, hur oerhört glad jag var över att äntligen få krama om dig. Och du bad till Gud om att du skulle falla, falla för mig. Det kunde ha blivit så mycket mer, än bara en tonårsromans.