Idag har jag stått på egna ben i ett år. Den 6 februari förra året grät jag mig igenom. Jag grät till vätskan i kroppen tog slut, då huvudvärken, illamåendet och det psykiska nedbrytandet tog över. Jag gick från att ha älskat och blivit älskad under 1,5 års tid till att stå där, ensam och sviken. Jag hade inga vänner vid min sida, för dem var jag dum nog att släppa taget om. För jag hade ju honom? Det var allt jag räknade med. Jag var en svag, osäker och hjälplös 14 åring. Under en månads tid mådde jag så dåligt, det var en av dem värsta perioderna i mitt liv. Men jag tog mig igenom det, på egna händer. Jag växte, inte bara på längden, utan även som människa, som person, som vän, som dotter och som syster.
Nu, ett år senare. Så kan jag kolla mig själv i spegeln och tänka "fy fan vad grym du är". Jag behöver inte bekräftelsen av att bli älskad utav en partner. Jag är stark nog att vänta på den rätta. Jag behöver inga flörtar ute på dansgolvet. För jag är bättre än så. Jag behöver inte bekräftelsen om att jag duger längre. För det vet jag att jag gör.
1år senare. Jag ligger här i samma säng som då. Men jag är en helt annan person. Jag har lärt mig att älska mig själv, jag har blivit en stark individ. Jag är för en gångs skull stolt över vad kg åstadkommit. Jag är jag, och jag är bra för jag är jag.