I share my love to you guys.
Jag tycker det är sjukligt skrämmande hur beroende brudar är av ''kärlek'' idag. Eller ska jag säga desperata? Jag menar, ja man kan vara störtförälskad vid 12 års ålder. Det var jag, nästan. Jag var kär iallafall. Men snälla, när tjejer i den åldern börjar tycka att livet är piss, ingen mening, ''vi sa föralltid'', ''mitt allt'' story goes on.. Så tänker jag, amen snälla. Ert liv har inte ens börjat än (!). Jag fattar egentligen inte hur man kan känna att behovet av en ''pojkvän'' är så stort i vår ålder. Finns där inte viktigare grejer att lägga all den energin på? Tillslut blir det bara att vi tar första bästa för att vi vill ha någon. Och hur bra går det tror ni?
Jag har i flera flera månader haft ett intresse för en och samma kille. Det har svalnat med tiden då jag pratat med andra men det har alltid funnits där. Och jag tror det kommer finnas där ett bra tag till, men jag undviker det så gott jag kan. Men jag har nog aldrig klickat så bra med en person som med honom. Jag var on top of the world i de 2 månaderna vi pratade konstant, varje dag, varje timme.. Inte en dag utan att höra av oss till varandra. Jag minns vår första kyss, hur jäkla nervös jag var första gången som vi sågs, hur magen pirrade av att bara se hans namn på skärmen av mobilen eller datorn, till och med i mina skolbäcker såg jag hans namn och då log jag. Jag log. Såg jag första bokstaven i hans namn log jag. Jag var lyckligare än någonsin. Lyckligare än vad jag någonsin var i mitt och F's förhållande. Tillslut blev verkligheten bättre än drömmarna, så det var en pina att sova. Jag kommer fortfarande ihåg sättet han skrev på, orden han sade så vackert, låtarna han ägnade åt mig.
''Bruno Mars - Just the way you are, gick nyss igång på radion.. Gissa om jag fick upp dig i huvudet?''
Exakt så. Hör jag låten idag är han den första jag tänker på. Inte för att jag någonsin sagt att han passar in i låten, utan för att han tyckte jag passade in i låten. ''Amazin' just the way you are''. Han visste/vet exakt vad han ska göra för att få mig glad. Killen var inte den finaste jag någonsin sett, verkligen inte. Han var fin, men vad som gjorde honom så fin var hans personlighet, hans omtänksamhet och tryggheten vi delade.
En helg var han på läger, och hans lagkamrater tyckte det var skitkul att ringa upp mig och hålla på. Då sa han till dem. - Kan ni låta min tjej vara? Och till mig sa han. - Bry dig inte om dem, dom är inte värda det.
Tänk egentligen vad hemskt att folk tar självmord pågrund av kärlek? Jag menar.. Ja min pojk/flickvän dumpade mig för att hon tröttnat. Ja, det är fett jävla jobbigt. Men alltså, keep it together and move the fuck on' Inte fan ska man behöva må så dåligt över något så bra? Kasta er inte in i kärlek för att det verkar så bra. Det är bra. Fantastiskt bra. Men den kommer innan ni ens hinner blinka. En dag står ni där, med mannen i era drömmar och då är jag nästan säker på att det kommer kännas som att ni har hittat rätt.
Men för Guds skull, don't chase it!
Sen ska vi inte glömma allt det positiva det medför. Det är en grym känsla. Att bara få somna med någons armar runt om dig, somna till din älskades hjärtslag, den där pussen i pannan, vakna upp och se att personen du bryr dig så mycket om ligger där och ler mot dig, alla gulliga sms som vi läser minst 10 gånger om, första pussbilden du aldrig vill sluta titta på, det där pirret i magen som du hatar men innerst inne så älskar du det, för du är då säker på att du är förälskad och känslan av att känna dig älskad. Inget överträffar det. Inget.
Jag har i flera flera månader haft ett intresse för en och samma kille. Det har svalnat med tiden då jag pratat med andra men det har alltid funnits där. Och jag tror det kommer finnas där ett bra tag till, men jag undviker det så gott jag kan. Men jag har nog aldrig klickat så bra med en person som med honom. Jag var on top of the world i de 2 månaderna vi pratade konstant, varje dag, varje timme.. Inte en dag utan att höra av oss till varandra. Jag minns vår första kyss, hur jäkla nervös jag var första gången som vi sågs, hur magen pirrade av att bara se hans namn på skärmen av mobilen eller datorn, till och med i mina skolbäcker såg jag hans namn och då log jag. Jag log. Såg jag första bokstaven i hans namn log jag. Jag var lyckligare än någonsin. Lyckligare än vad jag någonsin var i mitt och F's förhållande. Tillslut blev verkligheten bättre än drömmarna, så det var en pina att sova. Jag kommer fortfarande ihåg sättet han skrev på, orden han sade så vackert, låtarna han ägnade åt mig.
''Bruno Mars - Just the way you are, gick nyss igång på radion.. Gissa om jag fick upp dig i huvudet?''
Exakt så. Hör jag låten idag är han den första jag tänker på. Inte för att jag någonsin sagt att han passar in i låten, utan för att han tyckte jag passade in i låten. ''Amazin' just the way you are''. Han visste/vet exakt vad han ska göra för att få mig glad. Killen var inte den finaste jag någonsin sett, verkligen inte. Han var fin, men vad som gjorde honom så fin var hans personlighet, hans omtänksamhet och tryggheten vi delade.
En helg var han på läger, och hans lagkamrater tyckte det var skitkul att ringa upp mig och hålla på. Då sa han till dem. - Kan ni låta min tjej vara? Och till mig sa han. - Bry dig inte om dem, dom är inte värda det.
Bara det där lilla gjorde plötsligt min dag så mycket bättre. Jag var hans och han var min. Han stod upp för mig. Han behandlade mig så bra, nästan för bra. Ibland ville jag gömma mig för jag inte kände att jag kunde nå upp till ans nivå av ordval, av uppskattning.. Jag kan utan att skämmas säga att jag saknar honom. Jag är inte kär, verkligen inte. Jag är intresserad, och som jag sa, det kommer jag alltid att vara men jag undviker det. Men jag är långt ifrån så intresserad så att jag spricker. Det jag saknar är hur han var mot mig, hur han fick mig att känna. Ren lycka helt enkelt. Jag var ingen annan än mig själv..
You wanted to tell me that you loved me, but I were to scared to listen..
Det gick snett någonstans. Men jag ångrar inget, för han lyfte upp mig när jag var i botten. För detta inträffade nästan på direkt efter Fredriks och min breakup. Kanske 2-3 veckor efter? Men och? Jag behövde det. Och han fick mig att känna, och vet ni? Det är okej att känna.
Kärlek är inte något man skojar bort. Kärlek kräver tid och mod. Och framförallt vilja.
Postat av: Anonym
OMG ÄNTLIGEN!!! NÅGON som håller med.. tycker EXAKT detsamma! Vid denna åldern ska man ju ha kul och inte bry sig så mycket om kärlek och sånt.. det kommer ju komma tillräckligt i framtiden?! LEV LIVET SÅ LÄNGE DU ÄR UNG.. YEEAAH!!! love u sara och din blogg!!!!