Where do I go when your heart is where I lay my head?
Jag brukade få höra på när ditt hjärta slog sina slag. De slagen du sa var för mig. Mitt in i nätterna vaknade jag upp och det första jag gjorde var att kolla åt ditt håll, lyfta huvudet från ditt bröst, endast för att försäkra mig om att det var ditt bröst mitt huvud vilade mot. Hur försiktigt jag än rörde mig så lyckades du alltid vara vaken, dina ögon mötte mina, mina mötte dina. Du log och sträckte dig efter min panna som du sedan gav en kyss. Med din nyvakna röst du sa, "Sov nu gumman" Jag log. Jag log så enormt att mitt leende hade fått förlänga hela mitt ansikte för att bli fullföljt. Åter till ditt bröst jag gick. Jag blev omfamnad av dig, din varma famn var bättre än något annat jag upplevt. Du gav mig en så enorm trygghet. På kvällarna ville jag aldrig somna, jag ville ligga kvar och prata. Prata så som bara du och jag kunde. Vi förstod varandra, vi hade en så stark kemi vilket gjorde vår kärlek så stark. Jag visste vad som gjorde dig glad, jag visste hur jag skulle få dig svartsjuk, jag visste vad som knäckte dig och jag visste hur jag skulle prata med dig för att visa att jag brydde mig. Jag visste att någon som dig skulle jag aldrig stöta på igen. Du visste vilka ord du skulle säga, vilka meningar du skulle sätta ihop för att få mig att skratta. Du visade mig kärlek, du vägledde mig till det bättre. Där bara du och jag fanns. Där bara du och jag kunde befinna oss. Vi hade vår egna kod. Trodde jag. Jag trodde vår kärlek var starkare än att släppa in någon annan till att komma mellan våra band, vår "oändliga" kärlek. Fel hade jag. Du avslöjade vår kod. Vi gled isär. Min tillit försvann och min kärlek likaså. Jag vet inte om det är dig jag saknar. Dig eller bara en famn att somna i? Jag vet inte vad jag känner, vad jag tycker, vad jag behöver eller vad jag vill. För det är väl försent nu?
