IT'S KILLING ME
Vaknar på morgonen, funderar över om jag ska ta mascara eller inte för jag vet att den ändå kommer kletas ut över hela ansiktet. Går till skolan, gråter lite, efter skolan umgås jag med vänner. Kommer hem och lägger mig, och då börjar det spruta ut ur ögonen på mig. Är det rätt att gråta så mycket? Eller är det bara nu jag verkligen låter mig själv känna mig sviken? För det är jag. Jag är så jävla sviken. Kan inte sova om nätterna, har en sån jävla huvudvärk. Jag tänker alldeles för mycket på saker jag inte borde tänka på. Försöker intala mig själv att det är rätt, försöker hålla allt tillbaka. Men ju längre fram jag skjuter på det, ju svårare är det för mig själv.
Det värsta är att folk, alla ni där ute, gör allt för att förstöra ännu mer. Ingen av er inser hur jävla svårt det är, att gå från super tajta till ovänner på två dagar. Tack vare er.
Jag vet att detta kommer ta tid, det visste jag och jag gick med på det och tog detta beslutet, att det skulle ta slut. Jag förväntade mig inte en dans på rosor den första månaden, men jag förväntade mig inte ett sånt här helvete. Det förstör mig både fysiskt och psykiskt. Jag är svag, jag är förstörd. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner så här, jag ville ju detta? Är det för att vartenda rum påminner om Honom? Är det för att jag är sårad och knäckt? Är det bara så att jag saknar honom? Nej, så får det inte vara..
Det jobbigaste är att det var egentligen inte direkt något om oss som förstörde detta, det var utifrån. Hon vet inte ens att hon förstörde, eller vad hon förstörde.
Vi har haft det så jävla bra ihop, men det är bara till att låta det passera nu. Jobbigt att vara ensam, jag är så jävla mycket förhållande typen. Jag har ett helt liv framför mig, en dag gifter jag mig, och skaffar fina barn.
En dag.