Har INGET med mig att göra.
Du lever med den där, ständiga oron. Oron som får dig att fundera över vad som händer när du är borta. När du inte längre ligger där i hans armar, som du alltid annars gör. Du tvivlar. Fast du egentligen inte har en enda anledning till det. För innerst inne vet du om att han är dig trogen. Han skulle inte välja bort dig. Inte ens för alla pengar i världen. Du har ängeln och djävulen på dina axlar, eller ska vi kanske kalla dem "Den-som-inte-finner-någon-anledning-till-att-tveka" och "Den-som-bara-måste-få-reda-på-vem-han-skrev-till-sist"? Vi tänker direkt när han inte svarar på tre sekunder "Han skriver med en annan tjej". Vi ser oss sämre än vad vi är. När vi egentligen bara är perfekta. Precis som vi är. Vi har svårt att acceptera dem vi är. Men vi är fast i våra kroppar, vårt huvud, vår själ och vårt hjärta.
