Jag känner att botten är nådd. Nej jag kan inte säga att jag är olycklig. Egentligen har jag allt jag kan önska mig. En familj som älskar mig. Som står upp för mig dag som natt. Även om det borde räcka så finns det något som drar ner mig till toppen av botten. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det är tungt, det känns förjävligt att behöva vakna och veta att idag är jag fortfarande där nere var jag inte hör hemma. Jag är en positiv tjej och det gör ont i mig själv att se mig så deprimerad. Jag kan inte ens tänka klart, för där är alltid något som sätter stopp. Fast vad det är varenda gång det vet jag inte. Jag har ingen aning. Klumpen i magen bara finns där. Jag vill bort här ifrån. Jag tror på fullaste allvar att jag hatar denna staden mer än någon. Jag sitter inte och pratar om det bara. För vad gör det för nytta. Jag har ingen riktig connection med någon här, det är så det känns. Jag sitter varje kväll och drömmer mig bort till Turkiet. Där leendet aldrig upphör, där skrattet aldrig vilar och där glädjetårarna bara sprutar. Varför ska jag behöva åka tillbaka hem när jag mår så himla bra där? För jag måste avsluta skolan? Det kan jag väl göra där? ´
Jag vill börja om. Jag orkar inte med personerna i min omgivning mer. Allt skit snack som pågår dygnet runt här nere i lilla Trelleborg går mig på nerverna. Det tar aldrig slut. Antar att det är ungefär likadant överallt. Men jag är trött på stället. Det drar mig ner mot botten.
Jag visste mycket väl att det skulle dra isär oss, men för rädd för att berätta. Jag vet mycket väl att föralltid har ett datum. Bara det att datumet sätter sig själv. Vi kan inte göra mer än att acceptera det.
Just nu orkar jag faktiskt inte gå runt och le nå mera. Men samtidigt så gör det de så mycket lättare. Jag slipper alla frågor, jag slipper försöka komma på svar bra nog för att få folk att förstå. Och vad är det för mening med att anstränga sig när folk egentligen inte bryr sig, utan de bara låtsas bry sig av ren nyfikenhet? För att ha något nytt att prata om? Men idag orkar jag inte le och låtsas att allt är bra. För jag vet mycket väl om att detta är slutet på vår saga. Vi har bara inte accepterat det än. Ytterliggare ett krig kommer uppstå där jag står som fienden. Men vad ska jag göra mer än att vara den jag är? Jag orkar inte gå runt och få folk att tycka synd om mig. För jag är inte sådan. Jag är min egen individ och jag är stolt över den jag är. Även om jag en dag står där ensam mot resten av världen, så vet jag, att jag kommer stå där som en stolt kämpe. För jag har trott på mig själv genom alla dessa år. Och jag har klarat mig hit.
Jag vill inte vara kvar nåmera. Ta mig vart du än vill, bara jag slipper allt som denna stad medför. Trött på folket, trött på mig själv, trött på allt jävla tjat om hur det ska vara. Bara låt mig vara, låt mig få vara fri. Så som jag vill vara.
Jag längtar så till detta året i nian är slut, gymnasiet börjar och jag kommer ifrån Trelleborg. För förhoppningsvis, så inom ett par år ska jag kunna säga - Malmö, här kommer jag.