Det äter upp mig inifrån, skapar oro och ilska. Försöker varje dag, kämpar mig igenom varje dag med hjälp av det lilla hopp jag har kvar. Ingen ser smärtan, ingen ser vad som gömmer sig bakom den spruckna fasaden. Ingen vet hur det är, ingen kan säga åt mig att allt kommer att ordna sig och få mig att tro på det. För det kommer jag aldrig göra. Straffar mig själv, dränker mig i andras problem, kvävs av press. Sömnlösa nätter, somna på en blöt kudde, tillslut kan man inte längre vända sida för de är alla lika blöta. Dränkta i sorg.
Ingen vet hur det är, när ljusen släcks.

Pris kan diskuteras! Storlek 36, aldrig använda

Du kände inte mig, du kände inte någon av de människor jag hade runtomkring mig. Du visste ingenting. Jag fick chansen att välja vem jag skulle vara när jag träffade dig. Du hade ingen som helst aning om vem jag var. Jag kunde välja utav alla de olika personligheter jag haft under mina snart 16 år. Jag valde att vara mig själv. Jag var jag, jag Sara Louise Göransson. Jag förde fram mitt sanna jag, det jag letat efter i alla dessa år. Ingen vet vem jag är, förutom du. Jag tog chansen, bära eller brista. Det var skrämmande, med tanke på att ingen någonsin varit med om det sanna jag.
Varje minut med dig, du och jag, bara vi två tillsammans, var som en lättnad för hela min kropp, själ och hjärna. Jag behövde inte tänka innan jag talade, för det jag sa det var vad jag tyckte, det var vad jag ville ha fram. För det var jag som tala. Inte bara hon, utan jag. Jag jag och bara jag. Du accepterade mig, du skrattade åt mina historier, du skrattade åt min dumhet, du log när jag skrattade, du kysste mig varje gång jag inte kunde sluta prata. Du accepterade mig för vem jag egentligen är. Det var himmelriket. Fast här nere på jorden. Jag saknar att kunna vara mig själv med dig. Jag saknar att vara sådär alldeles lagom töntig med dig. För jag vet att du av alla biljarder människor accepterar mig. Det är det som skaver mest, att veta att personen, den enda personen som vet vem jag egentligen är, inte längre delar vardagen med mig. Jag saknar det. Jag saknar att längta efter att få vara mig själv med dig. Jag har inget att längta efter längre.

Haft en underbar dag. Vänner, släkt och familj. Bara du fattades.

Hej ni. Haft en fullspäckad dag, men mysig! Var i Malmö och åt middag med min älskade pappa som fyller år. I love you. Jag har hunnit med två träningspass, sprungit på ärenden i stan och hejat på Loreen! Gud vad jag blev glad över att hon vann! Kram

Hej snuttisar! Ligger på balkongen och myser i solen tillsammans med musik! Jag börjar bli bättre, det är skönt. Så ska träna senare tänkte jag. Men först ett par timmar till i det sköna vädret!

Varit vaken sedan tre. Kan inte sova längre. Drygt som attan är det. Mamma och Tommy åkte på semester med mammas kompis för en halvtimme sedan, så jag har blivit sambo med Clinton igen! I två hela veckor! Så ska snart ut och gå med honom. Kram

Det är inte lätt att vara stark när man mist förmågan att greppa tag i rätt handtag. Det är svårt att vara stark när det vara finns svaga styrkor kvar. Det är svårt att vara sig själv när du hela tiden ser en massa fel på den person du är. Det är svårt att klättra över de höga hindren när det i slutändan bara är du själv som kan ta dig över. Folk runtomkring är publiken, de som klappar igång dig för att sedan löpa med alla krafter du har och ta sats för att sedan försöka hoppa över hindret. Hindret som kan innebära så mycket olika saker. Ibland är man sitt eget hinder. Ibland kan man bara inte ta sig över..