Det äter upp mig inifrån, skapar oro och ilska. Försöker varje dag, kämpar mig igenom varje dag med hjälp av det lilla hopp jag har kvar. Ingen ser smärtan, ingen ser vad som gömmer sig bakom den spruckna fasaden. Ingen vet hur det är, ingen kan säga åt mig att allt kommer att ordna sig och få mig att tro på det. För det kommer jag aldrig göra. Straffar mig själv, dränker mig i andras problem, kvävs av press. Sömnlösa nätter, somna på en blöt kudde, tillslut kan man inte längre vända sida för de är alla lika blöta. Dränkta i sorg.
Ingen vet hur det är, när ljusen släcks.